Autism, energi, vatten och grund.

Det händer att jag har svårt att förklara för folk hur min autism påverkar mig. Om de bara har träffat mig när jag är pigg, glad och har mycket energi över, så förstår jag dem. Det har tagit lång tid för mig själv att förstå, just för att det skiftar så mycket från dag till dag. Det hjälper inte att många av de problem jag möter är helt nya för mig, de dök upp efter att jag  gick in i väggen för några år sen. Inte så att jag blev autistisk då, det har jag alltid varit, men jag förlorade förmågan att höja mig över många av svårigheterna som kommer med min funktionsuppsättning.

Just begreppet ”att höja sig över” gav mig en bild, som har hjälpt mig att både förstå själv och förklara för andra hur energi kan funka för någon som är autistisk, och varför saker är så olika svåra vid olika tillfällen.

Blått hav med gröna och steniga öar.

Bild: Alba Lundström Ramírez

Tänk dig en sjö, med öar och grund. Vattnet stiger eller sjunker beroende på hur mycket energi och ork jag har. Att ta sig över sjön är att ta sig igenom en dag. När vattnet är högt ser du bara några få öar, men när vattnet sjunker blir de fler och fler, så att det till slut är mer som berg och dalar med pölar mellan.

När jag har mycket ork så märker jag inte ens av många av svårigheterna. De ligger långt under vattenytan. För mig betyder det att jag kan sortera bort störande ljud, jag kan ta enkla beslut utan att ens märka att det kräver energi att bestämma mig för om jag ska ta på mig jackan eller skorna först, om jag ska börja med att vattna blommor eller med att plocka undan disk. Jag kan uppfatta om folk är sarkastiska när de pratar eller om de faktiskt menar vad de säger, och jag är dessutom helt okej med om jag inte fattar exakt. Alla de öarna ligger under vattenytan.

Om jag däremot har mindre ork – jag kanske har sovit för lite, eller är stressad, eller har råkat äta för lite till frukost – då sjunker vattnet undan med den saknade orken, och nya öar dyker upp. Jag kan inte längre glida över dem, utan blir tvungen att antingen ta mig runt dem på olika sätt. Istället för att filtrera bort barnskrik på tåget så att jag inte ens hör det, måste jag bita ihop och stå ut eller försöka dränka det med musik i hörlurarna. Varje gång något är det minsta otydligt blir det som att skrapa botten mot ett grund, vilket dessutom gör att nästa grund sticker upp ännu lite mer.

Har jag tur så blir det en bra dag ändå. Men det kanske tar lite längre tid att ta sig fram. Och när jag säger att det tar mer tid så är det inte bara i liknelsen, allting tar bokstavligt talat längre tid. Jag tänker långsammare, pratar långsammare, kan inte göra lika många saker samtidigt, behöver en extra stund att förstå vad folk säger om de byter ämne. Även om det är frustrerande är det ändå okej, det går att fungera.

Men det tar också mer energi att navigera igenom dagen på det här sättet, fler och fler saker blir jobbiga, vilket gör att energin sjunker ytterligare. Och det här kan bli en ond spiral. För varje grund jag stöter på, dyker fler upp. Det är saker som jag en vanlig dag kunde hantera, inte ens skulle lagt märke till, men som nu blir större och svårare för varje ny situation.

Det gör att en dag som börjar med en trött morgon gör att jag störs mer av att det är mycket folk på tunnelbanan, vilket i sin tur gör att jag lättare blir frustrerad om saker inte går som jag vill på jobbet. Allting som avviker från bilden jag har i huvudet av hur saker ska gå till, känns hemskt. Och den frustrationen drar så mycket energi att ett skrikande barn på tunnelbanan hem gör att jag sitter spänd i hela kroppen och får svårt att andas, och vid det laget är det så gott som garanterat att vad min partner än säger när jag träffar hen, kommer jag att bryta ihop för att det på något sätt var fel.

När jag förklarar det här, låter det ganska självklart. Men utifrån, för någon som inte tänker på det, kan det bli förvirrande. Ena dagen kan jag vara glad och social, prata med främlingar och till och med njuta av det, hantera att planerade saker ändras och läsa mellan raderna i vad folk säger. Nästa dag stirrar jag tomt framför mig så fort saker inte blir som jag tänkt mig, pratar långsamt och har svårt att förstå ironi. Det är inte så att jag är mindre autistisk i det första exemplet. Jag har bara tillräckligt med energi för att glida över de grund som uppstår när mitt sätt att fungera krockar med världen.

/Alba Lundström Ramírez

Bookmark the permalink.

Comments are closed.