Problemet med “jag vet precis hur det känns” eller ”Men alla tycker att det är jobbigt med kallprat!”

Sen jag själv fick min Aspergersdiagnos har jag märkt av ett problem som jag inte var beredd på innan. Det är inte alla som säger “Men det tror jag inte, du som är så duktig/social/begåvad”, som om det inte gick att vara alla de sakerna OCH ha Asperger. Eller, okej, det är det också. Men det jag tänkte skriva om idag är folk som känner igen sig när jag berättar om de svårigheter jag faktiskt har. Till en början verkar det bara sympatiskt och bra. Några som läser det här kanske tycker att jag är otacksam som klagar över att folk känner med mig. Men det handlar väldigt mycket om sättet det görs på. En del använder egna erfarenheter för att se liksom åt vilket håll på kartan de ska rikta sympatin. Andra likställer erfarenheterna helt, och då blir det bara fel.

Jag kan bjuda på två exempel med mig själv för att illustrera. Jag har turistat i New York med väldigt ont i benen efter flygresan. Plötsligt märkte jag hur himla många trappor, och framförallt hur himla många onödiga småtrappor på 3-4 steg det finns överallt. Det gav mig en liten, liten glimt in i världen för någon med fysiska funktionshinder, och har hjälpt mig med vad jag ska tänka på gällande de av mina vänner som till exempel använder rullstol. Jag lägger helt enkelt märke till sånt på ett helt annat sätt. Däremot skulle jag aldrig påstå att jag ”vet hur det är” eller prata över deras erfarenheter. Jag har bara lite mer av en riktning på kartan, liksom. Det är att använda igenkänningen på rätt sätt. Men jag har gjort på fel sätt också, många gånger.

Ett tillfälle, som verkligen fick mig att se vad som hände och varför, var för några år sen. Min dåvarande partner hade sagt att han skulle följa med mig på en familjemiddag, men ändrade sig och stannade hemma för att han inte orkade både kollektivtrafikresan och att vara social. Jag blev sårad och irriterad. Jag hade ju också problem med både kollektivtrafik och sociala sammanhang, och jag klarade det ju! Det var inte förrän jag var ur affekt igen som jag insåg att bara för att vi hade samma slags problem, så behöver de ju inte vara på samma nivå alls, eller inte på samma nivå just den dagen. Och så känns det ibland när folk säger att de vet hur det är, eller ännu värre saker som ”men alla tycker att det är jobbigt med kallprat” eller ”men ingen tycker om att planer ändras med kort varsel”. För dem är det kanske jobbigt. För mig, beroende på dagsform, kan det få mig att sluta fungera helt.

Sen kommer det en tredje aspekt på det här som är viktig att tänka på, nämligen de som känner igen sig för att de faktiskt har precis samma svårigheter, som kanske utan att veta om det skulle kunna få och ha nytta av samma diagnos. Så var det för mig. Jag var jätterädd för att trampa på folks tår och säga att jag kanske också hade problem med sociala situationer och med ångest – sen tog jag tag i att få hjälp och det visade sig att jag har Aspergers och generellt ångestsyndrom.

Så vad ska en göra då? Jag tror att det viktiga är att lyssna, både på andra och på sig själv. Använd dina egna erfarenheter för att förstärka andra, aldrig förminska. Var medveten om att samma grundproblem i olika grad av svårighet kan påverka folks liv väldigt olika, och ha respekt för det. Och om du ser dig som neurotypisk men känner igen dig varje gång någon på autismspektrumet pratar om sina svårigheter, kan det vara dags att fundera på om du skulle ha nytta av att själv få en diagnos.

/Alba Lundström Ramírez

Bookmark the permalink.

Comments are closed.