Visioner och verklighet

När jag såg annonsen från Dynamo Förlag trodde jag knappt att det var sant. Alltså, om en liten kommité av folk som känner mig väl hade satt sig ner med frågeställningen Vad är det perfekta jobbet för Alba? så hade de kommit fram till just det här. Lyckoruset bara förstärktes under intervjun. Här, kände jag, här var äntligen ett ställe där jag kunde få vara precis mig själv, och få utrymme för både den hjälp jag behöver och de fantastiska förmågor jag har fått av min funktionsuppsättning. Böcker har varit mitt liv både som arbete och hobby, och att dessutom få jobba med ett ämne jag brinner för, vilken grej! Det är nästan för bra för att vara sant, tänkte jag, och hörde samma ord upprepas av vän efter vän när jag berättade för dem. Varje gång försäkrade jag dem om att nej, det var precis exakt så här perfekt. Det var för bra för att vara sant. När jag kom in för ett andra möte och blev visad runt, kom det. Den första sprickan i drömbilden. Nålen som stack hål på ballongen. Kapprummet. Det var litet, trångt och ganska opraktiskt, särskilt för någon som kommer direkt från industriarbetets omklädningsrum med egna skåp.

Sa jag att jag har Aspergers? Det har jag nämligen. Och en av sakerna det innebär för mig är att jag målar upp tydliga bilder i huvudet av hur Saker Ska Vara. När det sedan inte stämmer, eftersom saker och människor har en elak förmåga att inte rätta sig efter hur jag vill ha det hela tiden, hamnar jag ur balans. Ibland blir jag arg, ibland blir jag ledsen, ibland kan jag bara rycka på axlarna och gå vidare. Den här gången öppnade sig ett avgrundshål nånstans under mig, och jag lyckades precis ta tag i kanten och hålla mig kvar. För så jobbigt blev det att min perfekta arbetsplats hade något som inte var perfekt. Inte ens något dåligt, bara inte helt optimalt.

Två timmar och två samtal med älskade vänner senare hade jag fått tillbaka balansen igen. Så lång tid tog den den här gången att göra om bilden inne i mitt huvud av hur saker skulle vara. Jag är glad att det hände redan innan min första riktiga arbetsdag. Förr eller senare skulle det ju ändå ha kommit något, om inte kapprummet så något annat. För det här är inte det perfekta drömjobbet. Det här är bara ett riktigt bra jobb på en riktigt bra arbetsplats. Och när jag stöter på saker som inte funkar, antingen för att de är dåliga på riktigt eller för att de bara inte stämmer överens med bilden i mitt huvud, så kan jag hantera det. Även om det ibland tar ett tag.

/Alba

Bookmark the permalink.

Comments are closed.